Med vårjackan på under allt himmelsblå

I ett infall av hurtighet drog jag igår kväll med Dannie ut på en långpromenad som visade sig bli helt syfteslös. Egentligen var det jag som föreslog promenaden men hon som ville köpa cigg. Klockan var då 21.50 och vi insåg att Hydro antagligen skulle hinna stänga precis framför våra snopna näsor. Vi beslutade oss därför för att gå långrundan ner till Brodway-Videomix-Hemmakväll-Whatever så att jag skulle kunna lämna tillbaka mina hyrfilmer i samma veva.

Väl nere på stan upptäckte vi dock till vår stora förvåning att även videobutiken hade stängt vid tio... och en onsdagskväll till råga på allt! Thåströms låt "vacker död stad" applicerades direkt på de spöklika gatorna, men vi vägrade ge upp i vår ciggjakt. Statoil Dalbo blev nästa mål. Då vi fick neonskylten i sikte upptäckte Dannie dock till sin stora fasa att hon glömt kortet hemma och eftersom jag lämnat väskan på hallbyrån fanns det inte så mycket annat att göra än att vinka vit flagg och tomhänta dra oss hemåt. Vi muntrade dock upp oss med Angelina Jolies säregna nuna i "I samlarens spår" som faktiskt är en riktigt hyfsad thriller. Om man inte har sett den tidigare, som jag, eller om man inte lyckas ta plats bredvid någon som sett den tidigare och inte kan hålla sig från att avslöja alla detaljer i förväg, som Dannie.

Jag har förresten filosoferat lite kring det där med skådespelare ända sen jag såg ett kollage av kändisar rulla förbi på hotmails utloggningssida. Det var Angelina, Uma, Aniston, Parker m.fl. och tanken som flög genom mitt huvud var ungefär: "fan vad gamla de ser ut! som riktiga tanter!". Sedan insåg jag att skådespelerskorna i fråga faktiskt är gamla. De börjar närma sig 40-50-strecket allihop! Vad hände? När byttes babyhullet till påsar under ögonen på dessa Hollywoodkroppar som följt mig hela min uppväxt? Och även den mest avgörande frågan: hur gammal är då jag? När växte jag upp? För jag måste ju ha blivit äldre i takt med att de har blivit det? Alltså markant äldre, personligen känner jag knappt att tiden har gått framåt sen jag var 17-18. Måhända att jag har utvecklats inuti och antagligen fått sämre hälsa, men jag kan inte säga att jag känner att min föråldring har gått i samma takt som kändisarnas. Men det måste den ha gjort. Vilket lämnar mig med slutsatsen att jag borde börja bli avundsjuk på känslostormande tonårsflickor eller bli glad då jag får visa leg på konsum. Är det dags för det? Kanske borde jag göra eller säga något riktigt barnsligt och blåögt och se hur omgivningen reagerar? Exempelvis prata eller skratta JÄTTEHÖGT på café så att det nästan väcker anstöt (vilket vanligtvis är okej för tonåringar... åtminstone brukar de aldrig bli tillsagda utan mest bara totalt ignorerade av den äldre omgivningen) eller bli snorfull på valborg och spy/lipa i en buske vid förslagsvis domkyrkan eller teaterparken (dock ska jag kanske jobba vilket skulle vända hela valborgsgrejen till att tjäna åtskilliga vuxenpoäng istället) eller försöka leva i ett lyckorus hela dagen. Eller varför inte ta det hela ett steg längre och drista mig till att säga "Halv!" på bussen? Alla alternativen skulle ju säkerligen få någon slags reaktion om jag började bli för gammal för omognad. Ja, vi får se hur många himlande ögon som sätts i rullning eller harklande halsar och allmänna protester som uppstår... inom en snar framtid...

Sen finns det ju de kändisarna som tycks helt ha stannat i tiden åldersmässigt också, typ Operah, Dr. Phil, Thåström, Mick Jagger, Dolly Parton mf.l. Man kanske bara måste komma över femtisnåret innan man börjar åldras bakåt igen i Hollywood, förslagsvis genom diverse lyft och pillerdieter. Min sista tanke riktar sig till skådespelaryrket som helhet. Idag känns det nämligen som att det inte går att producera några riktiga superstjärnor musikaliskt längre, dels eftersom det verkligen inte lönar sig att ge ut skivor (fast vem vet om lönsamheten ökar i och med Ipredlagen som tydligen minskade internettrafiken med hela 30 procent natten till att den trädde i kraft!) och dels eftersom det finns för mycket bra att välja bland. Inte heller supermodellen existerar längre. Istället har superstjärnorna och -modellerna ersatts med superskådespelare i dessa dar, något som visserligen fanns förr men som idag är mycket tydligare eftersom alla andra slags superstjärnor har närmast utrotats. Det måste betyda att vi är inne i en helt ny tidsepok och att 2000-talet faktiskt fortfarande kan utmärkas av något och inte bara återskapar tidigare trender. Och det känns ju bra, även om jag grymt gärna hade velat uppleva hysterin kring superartister som The Beatles eller Elvis. Det hade varit riktigt överhäftigt faktiskt. Det känns dock ändå förhållandevis häftigt och nostalgiskt att ha fått uppleva, vilket jag och Per diskuterade för ett par fikor sedan, tiden då de renodlade skivaffärerna faktiskt gick runt med vinst och det fanns så mycket som Två äkta skivaffärer i stan. Skivlagret har visserligen återvänt nu, men med skit som filmer, barnböcker och bandt-shirts tillagt i sortimentet så det kan inte räknas som något riktigt.

Nåja, för övrigt har denna dag mest ägnats åt att sova åtskilliga timmar, läsa språksociologi på balkongen, springa på stan och handla jeansväst, batikfärg och USB-minne samt äta förhållandevis nyttig mat (för att vara jag). På tal om mat, eller frukost/mellanmål, så är Yoggi 3 korn inget att rekommendera! Fruktansvärt plastig smak och äcklig konsistens! Så nu vet ni, tacka vet jag gröt med linfrö och mjölk! Nu är det verkligen dags att ta tag i sista delen av analysen som ska vara inne imorgon så jag slipper nattvaka ytterligare ett dygn i rad. Hejpåer.