Om att sitta hemma en rosa torsdag

Igår började jag dagen med att dra upp persiennerna till årets hittills värsta ösregn. Det var grått och vått och ännu mera vått så långt ögat kunde se. Jag suckade och drog på mig regnkläderna, vuxenpoäng!, och cyklade ner till sjukhuset och irrade mig fullständigt vilse i alla korridorer. När jag skulle därifrån nån timme senare lyckades jag t.o.m. åka ner till källaren där jag vandrade runt bland ventilationssystem och varmvattenledningar ett tag innan jag hittade tillbaks till hissen. Allting var mycket förvirrande och ingav ungefär samma känsla som första gången man var nere i katakomberna under Katedral. Nostalgi.

Då jag klev utanför lasarettets dörrar en stund senare upptäckte jag att regnet hade tilltagit och nu mest liknade en syndaflod från ovan. Jag suckade återigen och drog åt luvan på regnjackan så mycket det gick tills det bara fanns en yttepytteliten tittglugg kring nästrakten för regnet att leta sig in genom. Tyärr hindrade det inte mig från att åka på en förkylning då jag underbart smart nog valt Converse, alltså tygskor, till denna fantastiskt dygnsura väderlek. Jag kyldes ner ordentligt och blev inte torr förrän flera timmar senare då jag fick tid att hänga mig själv på tork en stund hemmavid.

Efter skolan fick jag ett ofantligt sug efter att baka kanelbullar. Jag skrev således ut ett bullrecept och stannade till vid Willy's för att köpa ingredienser. Då jag kom hem kände jag mig dock latast och mest värd i världen att få värma mina iskalla och blöta ben under täcket, var jag stannade åtskilliga timmar tills det slutligen blivit för sent att baka. Mitt skafferi samt min kyl är för tillfället alltså breddfulla av kanelbulleingredienser, något som ska göras något åt imorgon hade jag tänkt.

Idag har varit ytterligare en dag i teaterns tecken. En träff med skådespelare på regionsteatern för en analys av de senaste pjäserna plus en föreläsning om "att öppna nya världar - perspektiv på barnteater och barnkultur", båda delarna mycket intressanta. Jag blev dessutom grymt sugen på att återuppta min egen slumrande skådespelarkarriär och börja i en amatörteatergrupp. Ja, jag blev faktiskt så sugen att jag mitt i föreläsningen kände ett pockande behov av att slänga mig på cykeln för att trampa hem och googla teaterensembler att ansluta. Denna känsla höll i sig ända tills jag kommit hem och slagit på datorn då jag insåg att det antagligen var mitt i terminen för teatergrupperna plus att jag är inne i den svåraste kursen vi kommer ha på hela utbildningen (vilket kommer kräva en koncentration och disciplin av mig som jag ännu inte lyckats uppbåda) plus att om det fanns sommargrupper skulle mitt jobbschema antagligen vara alldeles för fullspäckat för att jag skulle kunna trycka in ett fritidsintresse till utöver musiken i det. Min slutsats blev alltså: vänta till hösten. Men då jävlar ska det teatras! Jag längtar efter scenen och allt ljus på mig. I mina fantasier innehar jag redan alla huvudroller. Ha!

Annars har jag jobbat idag. Blev medbjuden till campus på grillfest, men kände mig alltför vuxen och tråkig för att platsa i festsammanhang idag (läs: för lat för att fixa truten och kalufsen och hitta lagom varma eller kalla kläder). Det fick bli en hemmakväll. En hemmakväll med Werther'S Original, te, en 414 sidor tjock engelsk skönlitterär bok, barfotahet samt intensivt bloggande närmare bestämt. Vuxenpoäng. Vuxenpoäng. Vuxenpoäng. Jag har t.o.m. använt mitt USB-minne ikväll. Mycket vuxet. Dock har jag hängt en del på facebook och lyssnat på Broder Daniel för att få någon slags jämvikt. Tror jag lyckades landa i min egen åldersgrupp, eller kanske t.o.m. kategorin "tonåring". Så jag nöjer mig.

Oh well. Jag avslutar med ett par citat ut Mandeln som jag läst ut nu men som jag fortfarande inte har minsta susning om vad jag ska tycka om....:
.

"'Jag älskar dig, förstår du', sa han. 'Och det vill jag inte. Livet är en kuk. Den reser sig, och det är bra. Den slaknar, och då är det slut. Man måste gå vidare. Livet är en fitta. Den blir blöt, och det är bra. Om den börjar ställa sig frågor, är det dags att ge sig av. Man ska inte komplicera tillvaron, min näktergal. En kuk. En fitta. Punkt slut. När ska du begripa det?'

'Jag försöker, det vet du. Om jag fortsätter att lyssna på vad du säger kommer jag att kunna lämna dig en vacker dag'" (sid. 174)

.

"'Jag tittar på träden. Jag förstår. Jag hör åskan. Jag förstår. Jag inandas doften av jord efter Ditt regn. Jag förstår. Jag smakar på mullbären. Jag förstår. Jag smeker kvinnornas hud. Jag förstår. Varför har Du gjort mig blind, spetälsk, förlamad och döv för din sång? Varför gjorde du mig mänsklig när jag hade varit mycket vackrare som sten, åsna eller partitur?'" (sid. 215)

.

"'Mitt liv har utgjorts av en rad förstulna omfamningar och förbjudna samlag. Jag hade inte några som helst ambitioner, bekymrade mig inte det bittersta för de minas öde, än mindre om jordens framtid. Tills jag mötte Driss. Efter honom har jag aldrig älskat igen. Inte i brist på möjligheter. Snarare tvärtom'" (sid. 218)

.

Ja, boken har sannerligen sina ljusa stunder. Det är mest allt däremellan jag är skeptisk mot. Hej.