Okej, jag låter detta inlägg ta avstamp i dygnets underligaste sagda:
"får åka med per eller nåt då.. han bor ju i din lägenhet.. så nära dig man kan komma typ. om jag luktar riktigt djupt på honom så kanske han luktar som du. och då kan han få åka stjärtlapp med mig."
Tagen ur sitt sammanhang får man ingen som helst rätsida på vad citatet ska betyda, men för att klargöra lite så handlar det helt enkelt om att Hanna gav mig stjärtlappar i julklapp (Stjärtlappar gott folk! Spikmatta släng dig i väggen, här har vi årets julklapp om nåt!) och att jag behöver åksällskap. Det känns ju tragiskt att inviga dessa eminenta tingester utan Hanna i egen hög person, men eftersom hon inte återvänder från det fjärran land hon vistas i för tillfället (Norge, här snålas det inte med de målande uttrycken) förrän till våren så måste en godkänd ersättare koras. Per, tycks det bli. Fast han kommer garanterat att vägra, lika mycket som han vägrar låta sig luras till att se BME Pain Olympics-videon trots mina enträgna försök. Den där Per alltså!
Annars då? Har börjat en kurs i musikdidaktik, underbart roligt och stimulerande! Vi gör inget annat än sjunger om blanka cyklar och bygger oss själva till versaler och gemener under tiden vi sjunger dem till "vem kan segla förutan vind"-melodin. Mycket utvecklande undervisning. Jag har även väckt till liv mina slumrande färdigheter vad det gäller instrumenten trumma, piano och bas, vilket såklart känns förnöjsamt. Speciellt trummorna. Det är något visst som händer med en då man sätter sig bakom ett trumset, man får en känsla av absolut... Makt... flöda genom kroppen. Ljuva tillfredsställelse! Jag tror det har något med att man tar absolut mest plats i replokalen, hörs mest och dessutom är det ledande instrumentet (antingen spelar du Med mig eller så förstör du för Alla resterande medlemmar i den diktatur som kallas Ensemble) att göra. Hohoho, ENVÅLD! Trummor är grejen, jag kan dock fortfarande inte hålla mig till en och samma takt från början till slut av en låt. Jag blir för ivrig. Men det gäller i och för sig alla instrument jag sätter mig bakom. Att räkna takter blir helt klart den största utmaningen för mig den här terminen.
Men nu ska jag inte fastna vid mitt inrutade liv, ruta för ruta, som så många andra bloggare gärna gör. Jag vill gärna lyckas uppehålla mina tappra läsares intresse åtminstone till någonstans i mitten av inlägget. Nu kanske den tanken helt falerar i och med att jag tänker lista några roliga facebookgrupper som jag råkat vila ögonen på (men inte anslutit då det verkar något beroendeframkallande, jag har märkt en tydlig tendens bland mina vänner att går man med i En måste man automatiskt gå med i Alla roliga grupper man råkar se.. plus att jag blev lurad av den där jäkla Haiti-gruppen också. Suck. Mer källkritisk hädan efter, framförallt inte lita på källor som inte skriver ut sina källor. Nybörjarmisstag, verkligen!), men jag lovar att inte bli långrandig. Okej:
Första roliga gruppen, igenkänningsfaktor hög:
I hate it when I'm eating something crunchy and I can't hear the TV anymore.
Andra roliga gruppen, igenkänningsfaktor relativt hög:
Vem är måtta? Och varför skulle jag vilja dricka med honom?
Tredje roliga gruppen, igenkänningsfaktor högst av alla antar jag:
Exclusion method! Usama bin Laden ain't in my house!
Fjärde roliga gruppen, ingen igenkänningsfaktor ö.h.t. då jag varken har körkort eller känner ett behov av att äga detta färdmedel:
I wouldn't steal a car, But I'd download one if i could.
Här snackar vi humor på hög nivå. Nä, men vad jag finner mest fascinerande med grupper av denna typen är främst hur människorna bakom dem kom på alla finurliga namn. Min absoluta favoritgrupp hette Obama förstörde neger och president. Men den försvann spårlöst efter ett tag. Jag anar en komplott! Nåt som har med Storebror att göra, helt klart! Det är så man blir mörkrädd. Men nu ska jag verkligen sluta diskutera facebookgrupper med mig själv, dels på grund av den något schizofrena framtoning det ger och dels på grund av att så fort ordet "facebook" nämns reagerar alla närvarande med att frusta föraktande från djupet av deras facebookförtappade själar (detta ackompanjerat av en något äcklad överläppsgrimas). Personligen slår jag ett slag för sidan på grund av dess sociala värde, den fungerar nämligen alldeles ypperligt för att hålla kontakten med nära, kära och nyvunna vänner i olika delar av världen. Jag erkänner alltså härmed (för er och mig själv) att jag aldrig hittat en sida som uppfyller dessa ändamål på ett bättre vis. Heja Facebook!
Men om man skulle ta och avsluta med ett mer accepterat och sofistikerat ämne såhär på nattkanten. Låt oss exempelvis tala om vädret. Till exempel snö. Snö kan liknas vid en vän av den typen som är allra roligast att träffa då man har varit ifrån varandra ett tag. Helst ett bra tag. En sån där vän som återvänder, uppdaterar vänskapen över en fika eller fem för att sedan försvinna på nytt. En sån där vän som man gillar att sakna och längta efter på Avstånd för då man väl ses igen klarar man inte av mer än de där fem fikorna innan man går varandra på nerverna. Ser vi snön ur denna metaforiska synvinkel kan inget annat sägas än att snön har fått sina fem trevliga fikor för länge sedan. Med slutsatsen:
SNÖHELVETE FÖRSVINN UR MITT LIV!
Helst igår. Jag hatar att frysa.
That's all for now folks.
"får åka med per eller nåt då.. han bor ju i din lägenhet.. så nära dig man kan komma typ. om jag luktar riktigt djupt på honom så kanske han luktar som du. och då kan han få åka stjärtlapp med mig."
Tagen ur sitt sammanhang får man ingen som helst rätsida på vad citatet ska betyda, men för att klargöra lite så handlar det helt enkelt om att Hanna gav mig stjärtlappar i julklapp (Stjärtlappar gott folk! Spikmatta släng dig i väggen, här har vi årets julklapp om nåt!) och att jag behöver åksällskap. Det känns ju tragiskt att inviga dessa eminenta tingester utan Hanna i egen hög person, men eftersom hon inte återvänder från det fjärran land hon vistas i för tillfället (Norge, här snålas det inte med de målande uttrycken) förrän till våren så måste en godkänd ersättare koras. Per, tycks det bli. Fast han kommer garanterat att vägra, lika mycket som han vägrar låta sig luras till att se BME Pain Olympics-videon trots mina enträgna försök. Den där Per alltså!
Annars då? Har börjat en kurs i musikdidaktik, underbart roligt och stimulerande! Vi gör inget annat än sjunger om blanka cyklar och bygger oss själva till versaler och gemener under tiden vi sjunger dem till "vem kan segla förutan vind"-melodin. Mycket utvecklande undervisning. Jag har även väckt till liv mina slumrande färdigheter vad det gäller instrumenten trumma, piano och bas, vilket såklart känns förnöjsamt. Speciellt trummorna. Det är något visst som händer med en då man sätter sig bakom ett trumset, man får en känsla av absolut... Makt... flöda genom kroppen. Ljuva tillfredsställelse! Jag tror det har något med att man tar absolut mest plats i replokalen, hörs mest och dessutom är det ledande instrumentet (antingen spelar du Med mig eller så förstör du för Alla resterande medlemmar i den diktatur som kallas Ensemble) att göra. Hohoho, ENVÅLD! Trummor är grejen, jag kan dock fortfarande inte hålla mig till en och samma takt från början till slut av en låt. Jag blir för ivrig. Men det gäller i och för sig alla instrument jag sätter mig bakom. Att räkna takter blir helt klart den största utmaningen för mig den här terminen.
Men nu ska jag inte fastna vid mitt inrutade liv, ruta för ruta, som så många andra bloggare gärna gör. Jag vill gärna lyckas uppehålla mina tappra läsares intresse åtminstone till någonstans i mitten av inlägget. Nu kanske den tanken helt falerar i och med att jag tänker lista några roliga facebookgrupper som jag råkat vila ögonen på (men inte anslutit då det verkar något beroendeframkallande, jag har märkt en tydlig tendens bland mina vänner att går man med i En måste man automatiskt gå med i Alla roliga grupper man råkar se.. plus att jag blev lurad av den där jäkla Haiti-gruppen också. Suck. Mer källkritisk hädan efter, framförallt inte lita på källor som inte skriver ut sina källor. Nybörjarmisstag, verkligen!), men jag lovar att inte bli långrandig. Okej:
Första roliga gruppen, igenkänningsfaktor hög:
I hate it when I'm eating something crunchy and I can't hear the TV anymore.
Andra roliga gruppen, igenkänningsfaktor relativt hög:
Vem är måtta? Och varför skulle jag vilja dricka med honom?
Tredje roliga gruppen, igenkänningsfaktor högst av alla antar jag:
Exclusion method! Usama bin Laden ain't in my house!
Fjärde roliga gruppen, ingen igenkänningsfaktor ö.h.t. då jag varken har körkort eller känner ett behov av att äga detta färdmedel:
I wouldn't steal a car, But I'd download one if i could.
Här snackar vi humor på hög nivå. Nä, men vad jag finner mest fascinerande med grupper av denna typen är främst hur människorna bakom dem kom på alla finurliga namn. Min absoluta favoritgrupp hette Obama förstörde neger och president. Men den försvann spårlöst efter ett tag. Jag anar en komplott! Nåt som har med Storebror att göra, helt klart! Det är så man blir mörkrädd. Men nu ska jag verkligen sluta diskutera facebookgrupper med mig själv, dels på grund av den något schizofrena framtoning det ger och dels på grund av att så fort ordet "facebook" nämns reagerar alla närvarande med att frusta föraktande från djupet av deras facebookförtappade själar (detta ackompanjerat av en något äcklad överläppsgrimas). Personligen slår jag ett slag för sidan på grund av dess sociala värde, den fungerar nämligen alldeles ypperligt för att hålla kontakten med nära, kära och nyvunna vänner i olika delar av världen. Jag erkänner alltså härmed (för er och mig själv) att jag aldrig hittat en sida som uppfyller dessa ändamål på ett bättre vis. Heja Facebook!
Men om man skulle ta och avsluta med ett mer accepterat och sofistikerat ämne såhär på nattkanten. Låt oss exempelvis tala om vädret. Till exempel snö. Snö kan liknas vid en vän av den typen som är allra roligast att träffa då man har varit ifrån varandra ett tag. Helst ett bra tag. En sån där vän som återvänder, uppdaterar vänskapen över en fika eller fem för att sedan försvinna på nytt. En sån där vän som man gillar att sakna och längta efter på Avstånd för då man väl ses igen klarar man inte av mer än de där fem fikorna innan man går varandra på nerverna. Ser vi snön ur denna metaforiska synvinkel kan inget annat sägas än att snön har fått sina fem trevliga fikor för länge sedan. Med slutsatsen:
SNÖHELVETE FÖRSVINN UR MITT LIV!
Helst igår. Jag hatar att frysa.
That's all for now folks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar